





Hej kära blogg
Äventyren Johan som går under namnet Leo i internationella sammanhang har varit på besök. Det ligger någonting av en univeriellt socialt ärvd social förmåga för alla som heter Johan, bara se sig omkring och se att Johannarna är sociala och i många fall internationella. Han är som en social bläckfisk skapar kontakt och ger avstamp av sin närvaro vart han nu väljer att beträda.
Igårkväll vinkade jag av Johan vid flygplatsen och vi delade djupa filosofiska tankar kring förhållningssätt och förståelse för gemenne människa. Vi kom även in på det delikata ämnet den empatiska och sociala intelligensen där vi hade långa funderingar kring i hur mnsk:or kan vara och är olika på den fronten. Slutsatsen var dock att det inte är vår roll att hitta fel eller döma vår medmänniska utan bejaka och uppskatta det vackra hos varje individ vi möter. Alla är unika.
Ett gott minne var när vi gick till the italien restaurant Scoozi och åt en tre rätters middag, varav den första förräten: blåmusslor i en gräddigsås tillrett i en ört kryddning. Till middagen så drack vi lucculiskt vin handplockat av Johan för att balansera syrorna o sältan i maten.
En annan dag när vi var ute och shoppade så gick vi ett fem våningshus fyllt med dataprylar och datorer, fanns ingen luft där överhuvudtaget, man blev yr. Samma eftermiddag så köpte vi färska kokosnötter på torget som man drack ur i sugrör, hur gott som helst, har inte förstått hur fint det var förrän nu.
Dagen D var när vi gick tillbaka till Scoozi, fast denna gången så var d till pizzerian Scoozi. Vi gick dit för att käka deras "home made" pasta som vi gjort förr. Nu var det dock gamla räkor och straffade musslor som låg som tillbehör till den deilkata pastan. Magen min hamnade i ett inbördeskrig från första stund som dessa skaldjur beträde min mage. Det skapade lidande krampaktiga smärtor, feber, och en brännande diarre inte av denna världen. Jag kände hur hotellet kallade på mig, ville då bara hem o sova. Jag blev peppad av en okänd källa att härda ut och vara mer viking. Så jag taggade till stannade kvar och hängde med på kareoke kvällen, där mitt lidande gjorde sig påmint ständigt. Nu har d gått två dagar sedan dess och med 24 piller medicin senare så har jag återhämtat mig, men önskar ingen den outhärdliga smärta jag gick igenom. Jag kan tänka mig att det var som att ha födslovärkar:).
fridens mina vänner